Somewhere between past and future.

Var på Wayne's tidigare idag, i bordet brevid satt två av killarna i Sturm und Drang. Självklart var jag ju tvungen att sms:a lillasyster och upplysa henne om detta. Till svar fick jag följande:

"Höh e han snygg??"

Fjortonåringar.

Och så var man 22.

Tänka sig.  

Känner mej allt annat än stabil ännu idag, ändå är jag ganska säker på att jag lyckades skriva till mej 10 studiepoäng i kriminalpolitik ikväll. 

Fan vad nöjd jag är.

Vartifrån vet jag inte, men jag samlade krafter och tillredde soppan. Som den otrolige klåparen jag är lyckades dock armbåga omkull den första skålen rakt i min famn och i soffan innan jag ens hunnit smaka. Detta i ett smidigt försök att ta mej från soffan utan att flytta bordet. Förutom att jag fick bestående brännskador i min högra sida så ser det ut som om någon har spytt majs och morötter i min dusch samt lavoaren dit jag slängde dynvar och filten (som för övrigt har oviss framtidslook). Ack så fräscht. Andra försöket gick desto bättre och soppan hamnade där den skulle och smakade därtill utsökt.

Efter ett litet besök fick jag äntligen lite ro i själen att läsa och bunkrade upp med finrexin, candy king och snytpapper. Då bestämde sig grannen next door för att ordna fest. Fine, om det bara sku vara det. Men nu har dom stått på balkongen och vrålat bland annat My Heart Will Go On i snart en timme.

En order till alla er som går förbi; kasta så mycke sten ni bara hittar och orkar.

Otroligt nog har min temp, som låg kring 39 så gott som hela dagen igår, sjunkit till 35,5 på mindre än ett dygn. Febern är alltså gone, hallelujah. Min kropp är dock fortfarande finito, likaså mitt huvve. Det ömmar och värker och snoret rinner. 

Det är med avundsjuka ögon jag ser ut på den klarblåa himlen, funderar på att eventuellt våga (läs:orka) ta mej en sväng utanför dörren senare. Dels för att insupa lite vårluft och dels för att stilla mitt ofantliga sug på kycklingsoppa. Jag insåg precis att jag är tre fjuttiga ingredienser fått för att kunna få till stånd en sådan. Majs, en lök och tre potatisar, anyone?

Nu ska jag plugga kriminalpolitik.

Jag känner mej ynklig och sku vilja gråta en skvätt på mammas axel. Febern stiger, förkylningen blir bara värre och led- och muskelvärken gör sig ständigt påmind. Men egentligen är det inte det jag vill gråta över. Jag är en kvinna, jag överlever. Vad som gör mej gråtfärdig är snarare det faktum att jag har två 10-studiepoängs tenter i slutet av veckan som jag behöver komma igenom. När och framförallt hur ska jag orka plöja igenom sex-sju böcker i detta tillstånd?

Så snälla, låt detta vara omgående fort.

Jag lever. Jag är tillbaka efter en astung skolvecka.

Igår nalkades det stand-up komik i denna by och självfallet var jag på plats för att lyssna på Shan 'the man' Atchis blattehumor. Kvällens roligaste var dock inte showen, utan då en kille helt seriöst trodde vi var gymnasieelever och tog mod till sig och frågade småbarnsmamman i vilket gymnasium hon går i. 

Jag lever. Dessvärre finner jag väldigt lite tid till att blogga dessa dagar.

Det blev varken godis eller fotboll på Kontoret. Istället har jag ägnat kvällen åt en tråkig skoluppgift. Ibland borde man få diplom för sina förnuftiga beslut. Eller åtminstone en klapp på axeln.

En av helgens gäster lämnade kvar en halv flaska vin och som den ekonomiska individ jag är kunde jag ju inte låta det gå till spillo. Dagens middag blev därför en utsökt gräddig vitvinslaxpasta som jag avnjöt med ett glas vitt. Vardagslyx med motiveringen att 15 nya studiepoäng klirrade in på mitt sture idag. 
I ett på gränsen till salongsberusat tillstånd (kanske man skulle följa ett recept nästa gång och inte använda vinet som huvudingrediens) har jag nu bänkat mej i soffan, slängt upp fötterna på bordet och klistrat mej framför Champions League. 

Jag signar ut för idag och låter den här dagen gå till historien som århundradets segaste måndag. Nu ska jag ta igen den förlorade skönhetssömnen. Två och en halvtimme är knappast hållbart eller något som ger utdelning i längden.

Det är lördag. Jag har styrt stegen mot skolan, stationerat mej i en datasal med en starbuckstermos kaffe och kämpar för n:te gången med den förbannade inlämningsuppgiften i statistik. Kursen jag bölat om i veckor nu... Överambitiöst så det förslår kan tyckas, men no can do. Deadline på måndagmorgon 08.00 och oavsett om jag bestämmer mej för att dricka bål med "knarkarligan" eller bara idka hemmachill så vägrar jag fundera på ångestframkallande ord som Chi-kvadratvärden, standardavvikelse och explicita hypoteser ikväll.

Jag är så fed up på den här eländiga kursen att jag snart går sönder på riktigt. Jag sku kunna ställa mej mitt på gatan och gråta och skrika som ett litet barn i trotsåldern. Det är så fruktansvärt frustrerande att försöka lära sig nånting som är lika med hebreiska i ens ögon. Jag har inte ens lust att gå till gymmet och då är det verkligen illa. I vanliga fall är det det som får mej att orka men idag känns det bara jobbigt att ta sig dit. Dessutom har jag min iPod på vift efter tisdagen och utan musik går det inte. Inte idag.