Somewhere between past and future.

Jag känner mej ynklig och sku vilja gråta en skvätt på mammas axel. Febern stiger, förkylningen blir bara värre och led- och muskelvärken gör sig ständigt påmind. Men egentligen är det inte det jag vill gråta över. Jag är en kvinna, jag överlever. Vad som gör mej gråtfärdig är snarare det faktum att jag har två 10-studiepoängs tenter i slutet av veckan som jag behöver komma igenom. När och framförallt hur ska jag orka plöja igenom sex-sju böcker i detta tillstånd?

Så snälla, låt detta vara omgående fort.