Somewhere between past and future.

Hade ett långt samtal ikväll med mannen som min mamma stenhårt tror att jag kommer att gifta mej med en dag. Jag tycker det är smålustigt att hon tror det, samtidigt som jag på ett sätt kan förstå henne. Vi har känt varandra sedan lekisåldern, kan prata om precis allting, har hejdlöst roligt ihop vad vi än gör samtidigt som vi har förmågan att ibland irritera varandra till den yttersta bristningsgränsen. Han är en av mina bästa vänner och jag älskar honom. Men mannen i mitt liv? Visst, kanske på ett sätt, men ändå inte.

Tidig väckning imorgon. Nati.